José Manuel Caballero Bonald viaja a Estocolmo como portavoz del PEN Club (no sé si en 1975 o 1980). Se aloja en el socialdemócrata Hotel Malmen, con vistas a la Medborgarsplatsen.
Poema de Laberinto de fortuna (1984), que traduce Lasse Söderberg> para Lyrikvännen ¹:

MEDBORGARSPLATSEN. Estocolmo

De lät sina trasor ligga kvar på bänkarna som då man skjuter år sidan goda råd vid nattens rostfläckiga rand. De tillhörde alla ett redan urdött släkte av namlösa ärkeänglar och samlades efterhand på det ödsliga torget efter en eller annan misstiktad vädjan om oskuld. Där höll de till i det förgångna, formlösa och stillsamma, med tiggarmedaljerna dinglande från drömmen likt tåtar och årens stank fördelad i moderliga paperspåsar. de hade all tidf i världen och delade den ädelmodigt och i smyg mellan sig. De erböjd sina liv i utbyte mot absolut ingenting ty att dö var ett eläande som tog litet längre tid än annat. Inte ens deras hyperboreiska blod fick dem att försona sig med kylans arktiska bidrag. Men de glömde aldrig att den mängd sprit som de vunnit i ärlig kamp gav deras misär rangen av något ärofullt. Och där blev de kvar i egenskap av slösare medan timmanarna sakta föll som tråsor i någon undangömd vrå av torget. Vilken av dem trodde för ett ögonblick att paradiset var förlorat?

Dejaban los harapos encima de los bancos como a veces se dejan los consejos en el borde herrumbroso de la noche. Todos pertenecían a una tribu ya extinta de anónimos arcángeles y se iban reuniendo en la sólita plaza después de algún errático suplicatorio de inocencia. Allí habitaban juntos y pretéritos, amorfos y silentes, con sus medallas de mendigo colgándoles del sueño a manera de lágrimas y el hedor de los años repartido en maternales bolsas de papel. Todo el tiempo del mundo era de ellos y se lo intercambiaban a escondidas con decoro magnánimo. Ofrecían su vida a cambio de absolutamente nada, pues morir era sólo una indigencia algo más perdurable que las otras. Ni siquiera su sangre de hiperbóreos los hizo conciliarse con el subsidio ártico del frío. Mas no olvidaban nunca que aquellas dosis de alcohol ganado en justas lides, daban rango de gloria a su miseria. Y allí permanecían en situación de pródigos, mientras las horas como trapos caían despacito en los dulces rincones de la plaza. ¿Quién entre todos ellos creyó por un momento perdido el paraíso?

Crónica de J.J. Armas Marcelo: «43 congreso Internacional del PEN». Triunfo, número 803, 17-06-1978, 58-59.